Linköpings Föreläsningsförening 100 år 1994/95.

Sedan starten i Arbetarföreningens hus 1894 har intresset gått upp och ner. Guldåren 1920/21 var publiken 332 personer i genomsnitt, då en av de mest välbesökta föreläsningsanstalterna i landet vid den tiden.

Första världskriget, radions utbredning, andra världskriget, kriser och konjunkturer och inte minst TV:s intåg, har inneburit en del svåra år. Men föreläsningar och det personliga mötet, människa till människa, har alltid vunnit nya och gamla besökare.

Några föredragshållare. 
Intressanta personer eller ämnen lockade. 
Forskningsresanden Sten Bergman, Tage Erlander, radioreportern Lars Madsén, skådespelaren Anders de Wahl, Leo Tolstoy (jr), författarinnan Moa Martinsson berättade barndomsminnen och läste ur sina böcker, lektor Conrad Lönnqvist, Södertälje, behandlade det kittlande ämnet "Månraketen - fantasi eller vetenskapligt problem?" Jubileumsåret 1994 märktes bland andra Ingemund Bengtsson, Alicia Lundberg, Bengt af Klintberg och landshövdingen Rolf Wirtén.

Under och efter kriget uppmuntrades publiken att ställa frågor till föreläsarna, vilket de också gjorde. Detta hade knappast förekommit alls tidigare, trots rekommendationer från centralt håll. Åren 1948 och 1950 anordnades föreläsarkonferenser av skolöverstyrelsen där bland annat retorik och förbättrad publikkontakt diskuterades.

Nästa varannan föreläsning under femtiotalet var reseskildringar, vilket var dubbelt så mycket som tidigare. Ett av decenniets mera kända föreläsarnamn var Erik "Bullen" Berglund. Musikevenemangen under denna tid var till största delen av det lättsmälta slaget, som visor till luta.

Många svenskar fick det allt bättre ställt ekonomiskt och fick längre sammanhängande ledigheter. Egna resor var inte längre en helt orealiserbar dröm.

Ekonomi.
Anslagen och publikintäkterna har varierat under åren. När det gick som bäst kom 332 personer i snitt per föreläsning! En stor del av repertoaren bestod av teater- och musikevenemang. 1924 utmätte därför drätselkammaren skatt med motiveringen att det var en nöjestillställning. Föreläsningsföreningen friades dock av länsstyrelsen. Av motiveringen framgick även att det inte fanns något vinstsyfte.

Föreläsningslokaler
Arbetarföreningens hus från starten till 1939. Flyttade då till det nybyggda Läns- och stadsmuseets i Linköping hörsal. 1989 tvingades man flytta till Stift- och landsbibliotekets hörsal (Länsmuseet stängde på måndagar). Nästa flytt till Lärarhögskolans aula 1991. Våren 1996 till Missionskyrkans nybyggda hus. Året efter, 1997, till Correns lokaler på Badhusgatan. Innebar lite draghjälp i form av omnämnanden och notiser i tidningen. Sedan åter till Stift- och landsbiblioteket.

Faktauppgifterna är hämtade ur jubileumsskriften "Se - hör" Linköpings Föreläsningsförening 100 år, ett projektarbete av Inger Öhman fil stud Linköping 1995-96. Handledning: Hans Hovenberg, Vuxenutbildarcentrum, Linköpings Universitet.